Hur länge pågår terapi?
Hur länge ska jag, bör jag, får jag gå i terapi?
Det finns många olika svar på frågan hur länge en terapi ska pågå. Det första, och mest uppenbara, är kanske att terapin pågår så länge det krävs. När du som klient känner att terapin är färdig så är den helt enkelt oftast det. Grundregeln är att det är klienten som avgör ifall terapin är värd att fortsätta investera i eller inte, om de resultat som efterfrågades när terapin inleddes har uppnåtts eller inte. Det finns dock situationer där det är svårt att bedöma om terapin är färdig. Ibland känns det värre innan det blir bättre, till exempel till följd av att det som undvikits nu konfronteras med smärtsamma känslor som följd, vilket inte innebär att terapin nödvändigtvis går åt fel håll. Det här är dock något som behöver göras begripligt och kännas meningsfullt för klienten, det ska helt enkelt aldrig vara en destruktiv process att gå i terapi (även om forskningen är begränsad så visar den att det finns en liten andel som upplever negativa konsekvenser av terapi och den den överväldigande majoriteten upplever positiva effekter av psykoterapi, se ex Moritz, et al. 2019, eller Klatte et al, 2023).
Det finns två grundläggande perspektiv på hur tidsaspekten på en terapi kan betraktas. Det första är att eftersom terapi syftat till att hjälpa någon med ett psykologiskt problem, och att det innebär en investering av tid, energi och pengar att gå i terapi så föreligger ett etiskt ansvar hos terapeuten att erbjuda den mest effektiva och kortaste vägen till att minska klientens lidande. Det här perspektivet utgår ofta från ett symptomfokus, det vill säga att terapin har som främsta syfte att minska eller eliminera klientens symtom eller psykologiska problem. Ju kortare väg till minskat lidande, desto bättre. Men all terapi är inte fokuserad på symptomlindring, det finns ett perspektiv, som inte står i konflikt med det förra utan fungerar som ett komplement, där fokus istället är på utveckling, självkännedom, fördjupad reflektion och personligt växande. Ett sådant perspektiv innebär att en terapi kan vara 'open-ended', det vill säga utan någon bestämd idé om när terapin ska avslutas.
I det sistnämnda fallet så fungerar terapin som en plats för återkommande självreflektion, dialog, och att 'tänka tillsammans' kring frågor om livet, relationer, känslor och allt som ryms däremellan. En sådan terapi har ofta ett djuppsykologiskt fokus, det vill säga en utgångspunkt att vi alla rymmer ett psykologiskt djup (och en psykologisk höjd) som utgör en kontinuerlig källa till lärande och växande. Ur ett sådant perspektiv kan psykologiska symtom, såsom sömnsvårigheter, oro, tomhet eller känslor av meningslöshet, vara viktiga signaler om att vi behöver stanna upp och reflektera kring vårt inre liv, våra relationer och vår existentiella riktning i livet. Att må dåligt kan då vara en bra början, en konstruktiv signal som talar om att vi 'lever fel' i något avseende. Att lyssna inåt, till drömmar, fantasier, rädslor eller impulser av olika slag kan då vara sätt att nå en djupare förståelse för vår inre dynamik och hur vi kan förstå den på ett nytt sätt och därigenom öppna upp för nya sätt att tänka, känna och agera. Terapin kan vara den plats där sådan reflektion sker på regelbunden basis - så länge det upplevs som meningsfullt - och vara ett hjälpmedel för mänskligt växande.
Sammanfattningsvis så är tidsaspekten av psykoterapi något som vi pratar om tillsammans, terapeut och klient. Det är ett ämne som kan tas upp i början av en terapi, men också kan behöva omförhandlas och förändras i takt med att terapin utvecklas. Det är dock klienten som bestämmer om och när terapin avslutas, utom i de fall där terapeuten av etiska skäl behöver referera en klient vidare till annan kompetens, eller av annat skäl inte upplever sig förmögen att kunna erbjuda den terapi som mest gynnar klienten.
Referenser:
Klatte, R., Strauss, B., Flückiger, C., Färber, F., & Rosendahl, J. (2023). Defining and assessing adverse events and harmful effects in psychotherapy study protocols: A systematic review. Psychotherapy, 60(1), 130-148. doi:https://doi.org/10.1037/pst0000359
Moritz, S., Nestoriuc, Y., Rief, W., Klein, J. P., Jelinek, L., & Peth, J. (2019). It can’t hurt, right? adverse effects of psychotherapy in patients with depression. European Archives of Psychiatry and Clinical Neuroscience, 269(5), 577-586. doi:https://doi.org/10.1007/s00406-018-0931-1