Mer om terapi
Varför psykoterapi?

(Text av filosofen Alain de Botton)
 

I nästan samtliga av världens länder finns en central (ofta outtalad) misstanke som uppstår när någon låter det komma fram att de ”går i terapi”: de är galna. 

 

Att gå till en terapeut borde - idealiskt sett - vara en ordinär och fullständigt vanlig sak, som att gå till frisören eller tandläkaren, men det är fortfarande en märklig företeelse som ofta möts med höjda ögonbryn. Delvis beror det på att terapibranschen för närvarande inte ser särskilt imponerande ut. En del rätt besynnerliga människor befolkar den, verksamma i skruffiga källarutrymmen, ofta med oklara meriter. Ett sammanplock av tveksamma tjänster klumpas ihop under samma rubrik: terapi. En bransch som borde vara lika dominerande och finansiell signifikant som Audi eller Nike kämpar för sitt erkännande. Det görs mycket bra arbete, men det är inte alltid det syns. 

 

Vidare, eftersom vi tänker på terapi som en nödåtgärd, något du vänder dig till eftersom du har väldigt stora och allvarliga problem, så är det naturligt att tänka på oss själva som att inte behöva det. Och ändå är det just terapi som kan hindra oss från att utveckla sådana desperata problem från första början. ”Att gå och prata med någon” (som talesättet går) kan vara det bästa möjliga löftet om och indikatorn på psykisk hälsa. Det borde vara en del av vardagen för alla i den moderna världen. 

 

Här är några skäl varför: 

 

Ett: En terapeut kan skapa klarhet i förvirrande känslor

 

Att tänka på livet är svårt, särskilt i internetåldern. Det finns alltid en nyhetssajt (eller porrfilm) ett par klick bort, vilket säkerställer att vi är förmögna att undvika stora utmanande insikter om oss själva. Vi kan veta att vår karriär måste ändra riktning, men det verkar aldrig vara ett bra tillfälle att analysera hur och varför. Eller så kan vi känna irritation gentemot vår partner över olika upprörande händelser, men vi undviker att ringa in exakt vad vi är bitter eller arg över. Vi betalar ett högt pris för sådan självokunskap: oräkneliga plågor och misstag kommer ur otillräcklig analys av vår inre förvirring. Vi väljer fel jobb; blir tillsammans med en destruktiv person, flyr från den rätte; spenderar pengar dumdristigt och gör våra djupare talanger och strävan orättvisa. Eftersom det är så svårt att tänka på våra liv, hjälper det enormt att tänka med någon annan i rummet, en skicklig medtänkare som kan säga ”fortsätt … det här låter fascinerande …” - precis när vi är på väg att ge upp eller undvika en obekväm känsla. Deras intresse kan upprätthålla och vägleda vårt eget; deras strävan att förstå vad det är vi säger och känner ger oss mod att gå längre in i vårt psykes labyrint. De kan göra för oss vad ingen vän, oavsett hur välmenande, har erfarenhet eller tålamod att göra: att korrekt spegla oss själva tillbaka till oss själva, noggrant och vaket. 

 

Två: Terapeuter hjälper oss bli mindre defensiva

 

Vår karaktär är tungt indränkt i vad terapeuter kallar ”försvar”: strategier att hindra oss från att erkänna det som är smärtsamt eller viktiga känslor och begär. Vi gillar någon mycket - men av rädsla för att bli avvisad - så agerar vi likgiltigt och sarkastiskt. Eller vi är finansiellt ambitiösa, men så rädda för att på egen hand försöka starta ett företag och misslyckas så vi tar ut det på en abstraktion vi kallar ”kapitalism”. Eller vi stannar på jobbet dag och natt, ständigt klagande över hur upptagna vi är, eftersom att vara på kontoret känns tryggare än någon annan stans av skäl som undanglider oss. Terapi är en trygg miljö att upptäcka mer om orsakerna till våra försvar - och idealt att lägga bort en del av dem för att vara förmögen att leva mer exponerad och mer tillfredsställd. Vi betalar ett alltför högt pris för ”tryggheten” dessa försvar ger: kostnaden för att skydda oss i ett område är alltid en oförmåga i flera andra. Defensiva beteenden kräver terapi - snarare än bara en rejäl dos sunt förnuft - eftersom vi garanterat kommer förneka vårt agerande om någon påpekar dem på ett direkt sätt. Det är en krävande uppgift att samla vår energi för att adressera de svåraste aspekterna av vårt eget beteende. Vi fortsätter att vilja skylla på andra. Eller fly. Terapeuten håller oss nyttigt kvar vid ämnet så länge som krävs för att bli lite ärligare och modigare inför oss själva. 

 

Tre: Terapi stöttar en sund inre röst

 

Genom livets gång kommer vi, utan tvekan, att exponeras för en hel uppsättning av dåliga förebilder - och med risk att vi internaliserar deras ohjälpsamma - men potenta - livshållningar. De kritiska och spydiga kommentarerna från en grupp i skolan låser sig fast i vårt inre så vi fortsätter höra ekon från deras nedbrytande (men för oss övertygande) kommentarer årtionden efteråt. Vår illa behandlade, stressade mamma som för trettiofem år sedan inte kunde ge oss adekvat uppmärksamhet vid avgörande tillfällen blir vår mall för all intim kommunikation: människor lyssnar bara halvhjärtat på varandra, de har alltid viktigare saker att göra än att spendera tid med oss … Eller det kan ha varit en bitter pappa som aldrig var stolt över oss, från vilken vi internaliserar idén att auktoriteter alltid är kritiska och letar efter vårt nästa misstag. 

 

Dessa kritiska, hämmande röster driver oss mot ohjälpsamma sätt att tolka våra upplevelser. Jag är vedervärdig, säger vi till oss själva. I vårt inre hör vi: det är klart att jag misslyckades. Självfallet är den personen inte intresserad av vad jag har att säga. Jag har ingen chans. Jag måste lämna vardagsrummet fläckfritt - bara den värsta sortens människor skulle lämna saker till morgondagen. Bara en störd människa skulle ha de här tankarna när den har sex … En av de viktigaste uppgifterna för en terapeut är att exponera oss för en hälsosammare, respektfullare och mer realistisk syn på saker än vår egen. Förhoppningen är att vi inte ska vara beroende av dem för att upprätthålla detta. En bra version av den tidigare destruktiva kan i bästa fall uppstå. Terapeutens vänliga, visa röst ska bli vår egen. Vi ska börja ana vad terapeuten skulle ha sagt i en given situation och när de inte längre är där, vid stunder av kris och ensamhet, kan vi säga några av de viktiga, lugnande och vänliga sakerna till oss själva. 

 

Fyra: Terapi hjälper par att höra varandra

 

Relationer kan sjunka till aggressiva gräl. Båda parter är rasande och ute efter att såra, och samtidigt är båda för sårade för att lyssna. I en så kaotisk situation kan en terapeut bli den vise förhandlaren som låter respektive part få sin del sagd, ger sympati till båda personerna utan att välja sida. Terapi blir en trygg diplomatisk kanal, borta från vardagens konfliktzoner. Terapeuten kan hjälpa paret att se att bakom varje persons raseri finns smärta och en historia av upplevda svek. Eller så kan han göra någon medveten om hur det känns att vara på den mottagande sidan av tystnadens mur eller kontrollerande förhör. Han kan hålla parterna ifrån att attackera varandra tillräckligt länge för att de ska börja förstå vad deras partner går igenom. 

 

Det kan verka alldeles för romantiskt, men om man med romantik menar utvecklandet och växandet av kärlek, då kan det inte finnas något mer romantiskt än att gå igenom ett pars frustrationer - innan dessa har förstört all förmåga till längtan och ömhet. 

 

Långt ifrån själviskt, att gå i terapi kan vara en av de mest generösa saker vi gör för de som lever runt oss. De som spenderat tid i terapi är, om processen har fungerat hyfsat väl, om än så lite mindre farliga att vara i närheten av: lite bättre på att tala om för dem som är beroende av dem hur frustrerande och knepiga de ibland kan vara. Vi är skyldiga oss själva, och lika viktigt, de som älskar oss, att ta mod till oss - och ”gå och prata med någon”. 

Kontakt

Om du har några frågor så kan du nå mig här:

Philip Bäckmo, fil. mag. Leg. psykoterapeut

Kronobergsgatan 2 
352 33

Växjö

070 777 10 37 (använd e-post/kontaktformulär nedan i första hand). Alternativt direkt till:

terapi.backmo @ gmail.com

  • Black Facebook Icon
  • Black LinkedIn Icon
  • Black Twitter Icon

© 2018 Philip Bäckmo