May 18, 2018

March 20, 2018

Please reload

Senaste inlägg

Existentiellt mod - att välja framtiden.

January 20, 2018

1/1
Please reload

Utvalda inlägg

La vita tragica – en skiss av grunderna för en existentiell psykosyntes

July 30, 2018

Roberto Assagioli inleder sin bok ”Psykosyntes – grundläggande principer och tekniker” med att jämföra psykosyntes och existentiell psykoterapi (Assagioli, 1965). Några av likheterna han lyfter fram är fokus på den unika individen, möjligheten till förändring, den centrala betydelsen av den mening vi ger till livet, betonandet av värderingar och inte minst våra val och vårt ansvar inför dem.  Men Assagioli pekar också på skillnader, bland annat psykosyntesens betoning av användandet av aktiva tekniker (till exempel visualiseringar och olika former av meditation) och betonandet av den strukturerade förändringen av personligheten. Skillnaderna mellan existentiell psykoterapi och psykosyntes är dock ”relativa, inte grundläggande”, skriver Assagioli, och vidare ”att det egentligen inte finns någon motsättning” mellan den existentiella psykoterapin och psykosyntesen utan skillnaderna ”ligger för det mesta i olika betoning” (Assagioli, 1965).

 

 

Med den här texten vill jag återknyta psykosyntesen till dess kusin, eller kanske till och med syskon, den existentiella terapin. Den främsta anledningen är djupt personlig, då jag fördjupat mig i den existentiella traditionen och funnit den berika både mitt arbete likväl som mitt eget liv. Det har dock inneburit utmaningar att förena med psykosyntesens teori och psykologi. Min slutsats, vilken jag återkommer till i texten och utvecklar vidare, är dock att en existentiell psykosyntes är möjlig, om än med betoningar som för både psykosyntesterapeuter och existentiella terapeuter säkert skulle upplevas främmande.

 

Helt uppenbart finns skillnader mellan existentiell psykoterapi och psykosyntes, vilket Assagioli belyste i sin text redan 1965, men det är inte alldeles självklart vilka dessa är eller ens om de två olika terapeutiska systemen längre kan sägas likna varandra. Både psykosyntesen och den existentiella terapin har, precis som de flesta psykoterapiformer, utvecklats de senaste 50 åren. Inom den existentiella terapin har det utvecklats en amerikansk form av existentiell terapi (humanistisk-existentiell) med företrädare som Irvin Yalom och Rollo May, medan det i Europa utvecklats bland annat en huvudsakligen engelsk form (existentiell-fenomenologisk) med namn som Ernesto Spinneli och Emmy van Deurzen (Cooper, 2016). Inom psykosyntesen har en av de starkare teoretiska bidragen kommit från John Firman och Ann Gila som kan sägas ha vidareutvecklat psykosyntesens teori med inspiration av objektrelationsteorin (Firman & Gila, 1997). En stark teoretisk tradition eller utveckling saknas dock inom psykosyntesen (Cortright, 1997). Istället har enskilda utövare anpassat och format sitt arbete i dialog med andra teorier och traditioner. Många har riktat sig till psykodynamisk och transpersonell teori och inte existentiell filosofi (Firman & Gila., 2012; Schaub & Schaub 2013; Sörensen, 2016; Parfitt, 2006).

Psykosyntesen är en psykologi och terapi som kan se olika ut beroende på vem som företräder den, vilket blivit uppenbart för alla som gått en längre utbildning i psykosyntes. Två lärare kan skilja sig åt i betoning och uttryck att det inte är orimligt att ställa sig frågan vad som är gemensamt. Ändå tror jag många skulle dela min uppfattning att det finns en tydlig igenkänning av det specifikt ”psykosyntesiska”, kanske mer som en grundstämning eller terapeutisk hållning, snarare än betoning av specifika teoretiska inslag.

 

Även läsandet av Assagiolis bok ”Psykosyntes” ger en unik bild av psykosyntesen. Många av de metoder och tekniker som beskrivs i boken ingår vanligen inte den praktik som många psykosyntesterapeuter bedriver idag, till exempel nämner han TAT-test, rorschach-test och hypnos (Assagioli, 1965). Uppenbart ansåg Assagioli att psykosyntesen var en integrativ psykoterapiform. Assagioli skriver också själv att psykosyntesen saknar en ortodox lära och att ingen, inklusive han själv, skall betraktas som dess främsta företrädare (Assagioli*). 

Risken med ett så öppet system som psykosyntes är att det blir svårt att definiera vad som är psykosyntes. Psykosyntesens styrka, dess öppenhet, är också dess svaghet (Firman & Gila, 2007). För att behålla och formalisera en viss grundstruktur identifierade därför Assagioli vad han kallar kärnan i psykosyntesen, ”de sju kärnkoncepten” (Firman & Gila, 2007): avidentifiering, jaget, idealmodellen, syntes, det högre omedvetna och Självet. Dock är det så, skriver Assagioli, att olika mening och betydelse är förknippade med dessa begrepp så någon fullständig eller fullödig förståelse eller förklaring är inte möjlig. Jag vill därför hävda att denna text är i linje med Assagiolis anda och uppmaning att belysa psykosyntesen ur olika vinklar och därigenom nå en fördjupad förståelse.

 

Är skillnaderna mellan existentiell psykoterapi och psykosyntes förenliga med varandra, eller skiljer de sig åt så pass mycket att de inte längre ryms under samma teoretiska paraply? De sju psykosynteskoncepten som kan sägas utgöra kärnan av psykosyntesen får utgöra grunden för denna analys och avgöra om de kan förenas med en mer existentiell hållning:

 

Avidentifiering – i grunden är denna teknik neutral till övergripande teoretiska system. Alla kan potentiellt ha nytta av att träna avidentifiering, vilket bland annat framgår av den omfattande forskning som vuxit fram de senaste åren kring begrepp som mindfulness, decentrering och defusion (Williams et al. 2007). Avidentifiering förekommer också som en övning direkt hämtad från Assagioli, i Irvin Yaloms bok ”Existential Psychotherapy” (Yalom, 1980). I den mån Yalom betraktas som en auktoritet inom existentiell terapi kan vi alltså utan tvekan hävda att avidentifiering som princip är fullt förenlig med existentiell terapi. Avidentifiering inom psykosyntesen är dock även tätt förknippat med ”jaget” och här uppstår fler utmaningar att integrera existentiell teori och psykosyntes.

 

Jaget – att det i mitten av vårt psyke finns en möjlighet till frihet, val och ansvar för dessa val är en kärnfråga i den existentiella psykologin. Jaget är i psykosyntesen en formulering av denna möjlighet som en punkt av medvetenhet och vilja (Assagioli, 1965), och utan existensen av ett ”jag” såsom det formuleras i psykosyntesen, skulle vi vara fångade av vårt psykologiska innehåll och inte förmögna att stå inför skilda möjligheter, överväga alternativen och göra ett aktivt val. Jaget är inte detsamma som medvetandets innehåll, utan den del inom oss som betraktar, eller snarare bevittnar våra tankar, känslor, impulser, begär och andra varseblivningar. Den psykoterapeutiska processen innebär att utforska jaget genom att (1) stärka förmågan till medvetenhet om olika aspekter av personligheten och beteendet samt (2) stärka förmågan att göra val i relation till dessa olika aspekter (Firman & Gila, 2002). Även om det inom den existentiella psykologin saknas en motsvarande beskrivning av ”jaget” såsom i psykosyntesen, en punkt av ren medvetenhet och vilja i vår personlighet, så förutsätts denna funktion i viss mån existera. Men det finns problem med att likställa jaget med ett existentiellt begrepp, bland annat att jaget inom psykosyntesen betraktas som en spegling av Självet (Firman & Gila, 2002). Detta innebär att Självet måste tas i beaktande, vilket är ett betydligt mer problematiskt begrepp (se nedan). Dessutom är det ur existentiell synpunkt inte möjligt att skilja ut vårt varande från vår kropp eller från världen (Heidegger, 1927/2013). De är ofrånkomligen ihopflätade med varandra och ett dualistiskt synsätt med medvetande och värld på motsatta sidor är problematiskt ur ett existentiellt perspektiv. Jaget är aldrig avskilt, separat existerande från något annat, vilket kan innebära svårigheter för en teoretisk integration mellan psykosyntes och existentiell teori.

 

Viljan – den starka, skickliga och goda viljan är också ett centralt tema i existentiell psykologi. Se till exempel texter av Sartre (Existentialismen är en humanism), Heidegger (Vara och Tid) eller Kierkegaard (Begreppet Ångest) vilka är några av frontfigurerna inom existentialismen och du kommer snabbt att stöta på betydelsen av vår frihet och möjlighet att välja – eller som Sartre uttryckte ”Vi är dömda till frihet” (Sartre, 1946/2002). Inom psykosyntesen betonar dock vissa teoretiker att viljans ”sanna natur” är godhet, skicklighet och styrka (Firman & Gila, 2007), medan man inom den existentiella terapin snarare betonar viljans neutralitet och huruvida den används i ett gott syfte eller inte är ett resultat av våra beslut (Sartre, 1946/2002). Om viljans sanna natur är på förhand given så är vi inte fria i våra val, utan mer eller mindre tvingade att följa en natur hos viljan självt, och om något begrepp är centralt för den existentiella terapin så är det just frihet. Här finns alltså en skillnad i betoning mellan psykosyntes och existentiell terapi.

 

Idealmodellen –teorin om idealmodellen, även om den inte alltid är så starkt betonad inom psykosyntesen, har definitivt en grundläggande existentiell innebörd, eftersom det handlar om att ge vårt liv och våra handlingar en bestämd riktning. Vi kan genom idealmodellen vara formare av vårt eget öde, med givna begränsningar. Inom existentiell psykologi talas ofta om intentionalitet vilket är grunden för hur vårt medvetande fungerar, att vi alltid är i relation till något, till vår omgivning eller till andra människor (Spinelli, 2005). Detta innebär att vi alltid är riktade, vare sig vi reflekterat över denna riktning eller inte. Idealmodellen är en metod att reflektera över vilken riktning vi sätter för våra liv, och därför har den en grundläggande existentiell innebörd. Ferrucci, betonar klassiska existentiella frågor som grundläggande för psykosyntesen: Varför är jag här? Hur kan jag möta smärta och ensamhet? Vad är kärlek? Vilken riktning skall jag ge till min existens? (Whitmore, 2014). Dessa är förknippade med våra ideal och den riktning vi önskar ge våra liv. Idealmodellen kan därför utan större friktion passa in i ett existentiellt perspektiv.

 

Syntes – för att syntes ska vara möjlig så förutsätts en polaritet, spänning och konflikt (Assagioli, 1965). Just polariteter, paradoxer och ofrånkomliga konflikter betonas av flera existentiella tänkare (van Deurzen, 2012). Psykosyntesen utgår från möjligheten till skapandet av synteser, men detta är inte ett upplösande av polariteter, utan enbart att de uppstår på en ny, högre nivå (Assagioli, 1974). Tveklöst är arbete med polariteter ett existentiellt tema, men möjligen är psykosyntesen mer optimistisk i sin syn på möjligheten till skapandet av nya synteser än existentiella tänkare. Den existentiella synen tenderar att betona polariteternas ofrånkomliga olikhet, snarare än möjligheten till syntes.

 

Det högre omedvetna – Det högre omedvetna beskrivs av Assagioli som källan till våra högre intuitioner, såsom konstnärliga, vetenskapliga, filosofiska och etiska imperativ, samt kvaliteter såsom altruistisk kärlek och godhet (Assagioli, 1965). Den existentiella psykologin använder inte ”det omedvetna” utan utgår från en fenomenologisk grundsyn på medvetandet där det psykologiska innehållet är tillgängligt för reflektion (Spinelli, 2005). Assagioli var utbildad psykoanalytiker och tydligt påverkad av Freud, vilket bland annat yttrade sig genom synen på det omedvetnas betydelse. Skillnaden mellan Freud och Assagioli var bland annat Assagiolis införande av ett ”högre” omedvetet. Den existentiella psykologin använder vanligen inte begreppet ”det omedvetna” men om vi utgår från innehållet i begreppet så är den existentiella psykologin och filosofin inte enhetlig (Cooper, 2016) utan rymmer både religiösa tänkare (exempelvis Kierkegaard och Marcel) och ateister (som Sartre och Camus). Det är mycket möjligt att vissa existentiella tänkare skulle vara öppna för och samstämmiga med ”det högre omedvetna” såsom det används inom psykosyntesen medan andra, till exempel Sartre, sannolikt skulle avfärda det.

 

Självet – Vad kan vi då säga om psykosyntesens syn på Självet? Ja, vad gäller Självet råder stor begreppslig svårighet, för att inte säga förvirring, i att reda ut vad som egentligen menas. Olika författare betonar, beskriver och förespråkar olika aspekter av Självet. Det följer att det inte finns en enda, legitim, upplevelse av Självet, men att det gemensamma ändå tycks vara betonandet av de positiva följderna av att uppleva kontakten med Självet (Whitmore, 2014). Här avviker den existentiella psykoterapin drastiskt. Något motsvarande begrepp kan inte sägas existera inom den existentiella psykoterapin och därför har den heller ingen metod eller teori om hur Självet kan erfaras. Vad blir då kvar av psykosyntesen om Självet inte ges ett bestämt positivt innehåll? Vid första anblick kan det tyckas som att själva kärnan i psykosyntesen förintas, men jag vill hävda att det inte behöver vara så. Till och med kan det finnas mycket att vinna på en mindre bestämd riktning för Självets innehåll.

 

Kärnan i en existentiell psykosyntes torde vara människans frihet, och Självets essens skulle kunna beskrivas som frihet. För Sartre är människans natur en form av tomhet eller intet (Sartre, 1943/1993). Utan denna möjlighet till frihet vore vi deterministiskt styrda och oförmögna att styra våra egna liv. Självet ger oss, genom sin tomhet, möjlighet till fria val, snarare än en given riktning. Självet handlar om helhet och äkthet, snarare än en bestämd person. Självet är alltså en förutsättning för att göra dig fri, för att du inte ska vara deterministiskt styrd, och kan därför inte bestå av något bestämt innehåll. Vore Självet bestämt vore du inte fri. Men med denna frihet kommer, ur ett existentiellt perspektiv, också ångest och ansvar. Att upptäcka dig själv som fri är inte bara en behaglig upplevelse, utan tvärtom ofta omskakande och skrämmande. Att uppleva denna tomhet är dock inte utan positiva konsekvenser, men inte lika enkelt och linjärt som i traditionell psykosyntes.

 

Den existentiella terapin tenderar att utgå från en mer tragisk människo- och livssyn än den humanistiska och transpersonella psykologin (Spinelli, 2005). Där psykosyntesen betonar de ”positiva, skapande, glädjefyllda upplevelser som människan kan ha” (Assagioli, 1965) så betonar den existentiella terapin gränssituationer såsom död, sjukdom, livskriser, begränsningar, skuld och ångest som ofrånkomliga inslag i tillvaron – så pass att företrädare för den transpersonella psykoterapin anklagar existentiella terapeuter att vara fixerade vid ”doom and gloom” (Rowan, 2014).

 

Där psykosyntesen betonar möjligheten till kommunikation, kontakt och även sammansmältning genom intuition (Assagioli, 1974), så betonar den existentiella terapin vad Irvin Yalom kalla existentiell isolering, att vi alla ytterst sett är ensamma (Yalom, 1980). Men det finns även psykosyntesutövare som betonar det mer tragiska. Piero Ferrucci ger en omisskännlig existentiell underton när han skriver ”Den magiska önskan att leva lyckliga i alla våra dagar lurar i vårt innersta, redo att förleda oss till den falska tron att vi har uppnått mer än som är möjligt. Men det enda sättet att åstadkomma värdefulla resultat i arbetet på självförverkligande består i att vara realistisk när det gäller våra mänskliga begränsningar.” (Ferrucci, 2000).

 

Det finns antagligen inget bästa alternativ av att betona tillvarons mer positiva aspekter eller de mer smärtsamma, utan en mångfald är att föredra. Terapeuter som arbetar utifrån en teori som är kongruent med deras egen uppfattning och livsfilosofi, som dessutom passar klientens önskan om perspektiv och metod arbetar sannolikt mer effektivt än terapeuter som tvingar in sig i teoretiska system och metoder de inte trivs med eller upplever som samstämmiga med dem själva (Beutler & Harwood, 2002). De som väljer att utbilda sig till psykosyntesterapeuter delar antagligen teorins positiva sidor, men jag tror att psykosyntesen, psykosyntesterapeuter och potentiella klienter alla kan dra fördel av att förstå och ha tillgång till en teoretisk utgångspunkt med mer existentiella, och något mörkare, drag.

 

Om vi betraktar den existentiella psykosyntesen som skild från ”vanlig psykosyntes” så uppfattar jag att denna skillnad huvudsakligen ligger just i betonandet av det tragiska, det smärtsamma och existentiellt ofrånkomliga vi människor möter i form av motgångar, förluster, misslyckanden och ytterst sett vår egen död. Upplevelser av självtranscendens, höjdpunktsupplevelser, skönhetsupplevelser eller betydelsen av att främja det goda och altruistiska är alla delar av både psykosyntes och existentiell terapi.

Den existentiellt orienterade psykosyntesterapeuten behöver därför inte avfärda någon av de sju kärnkoncepten, men behöver sätta dem i ett existentiellt ljus och se vilken innebörd de då får.

 

Jag skulle hävda att psykosyntesen rymmer flera betydande existentiella element och i stora drag är förenlig med existentiell psykologi. Men det kvarstår områden som är problematiska att förena med existentiella utgångspunkter, såsom synen på det omedvetna, en starkt positiv syn på människans natur och inte minst Självet (beroende på hur det definieras). Men för att följa Assagiolis uppfattning att det mer handlar om betoning skulle jag hävda att en existentiell psykosyntes skulle ha:

  • Mer betoning av döden som realitet och därför detta, enda, liv vi lever nu, snarare än föreställningar om livet före och efter detta.

  • Mer betoning av aktiva val och ansvar, snarare än mottagande av vägledning från Självet.

  • Mer betoning av livets ofrånkomliga tragik, snarare än potential och möjligheter.

  • Mer betoning av skapande av mening, snarare än upptäckande av mening.

  • Mer betoning av individualitet och existentiell isolering, snarare än sammansmältning och gemenskap.

  • Mer betoning av nuet och framtiden, snarare än det förflutna.

  • Mer betoning av drivkrafter och motiv, snarare än psykologiska förklaringar av orsakssamband.

  • Mer betoning av religionens och andlighetens betydelse för livet nu, snarare än livet efter döden.

  • Mer betoning av tro, snarare än möjligheten till vetande inom religion och andlighet.

  • Mer betoning av äkthet och autenticitet, än på idéer om upplysning eller kontakt med ”högre medvetandetillstånd”.

  • Mer betoning av polaritet, dynamik, konflikt, snarare än på syntes, harmoni och sammansmältningar.

  • Mer betoning av reflektion och eftertanke, snarare än mystika- och höjdpunktsupplevelser.

  • Mer betoning av vår komplexa natur som rymmer både gott och ont, snarare än på människans godhet.

  • Mer betoning av våra val och många möjligheter, snarare än vår ”sanna natur” eller inneboende riktning.

  • Mer betoning av ångest som ofrånkomligt inslag i livet, snarare än harmoni och inre frid.

Målet för psykosyntesterapin såsom Assagioli uttrycker det är att ”bistå klienten i frigörandet av Självets energier” (Assagioli, 1974). Om vi betraktar Självet som möjligheten till frihet, äkthet och självständiga val i kombination med en förmåga att lyssna till sin egen totalitet eller helhet så är målet för en psykosyntesterapi i allra högsta grad ett existentiellt mål. Det så bekanta ”psykosyntesägget” kan fungera som symbol som inkluderar både ljuset och mörkret i människan och möjligheten att välja mellan olika handlings- och tolkningsalternativ. Det åligger inte terapeuten att tala om för klienten vilka val som är rätt och vilka val som är fel, utan att uppmana klienten att finna sin egen auktoritet, sin egen kontakt med Självet. Det är en uppgift värdig all psykoterapi – oavsett teoretisk utgångspunkt.

 

/Philip Bäckmo

Organisationskonsult, civilekonom, beteendevetare, legitimerad psykoterapeut

Diplomerad psykosyntesterapeut

 

(Denna text är också publicerad på www.psykosyntesakademin.se)

 

Litteratur:

* Assagioli, R. ”A Statement” – citat från Assagioli utdelat i samband med kursstart i psykosyntes, vid psykosyntesakademin 2004.

Assagioli, R. Intervju, 1973. Publicerad på https://www.youtube.com/watch?v=e9rVWAxE2hQ

Assagioli, R. (1965). Psychosynthesis – A Manual of Principles and Techniques. New York: Viking Press

Assagioli, R. (1974). The Act of Will. New York: Penguin Books

Beutler, L. E., & Harwood, T. M. (2002). What is and can be attributed to the therapeutic relationship? Journal of Contemporary Psychotherapy, 32, 25-33.

Cooper, M (2016). Existential Psychotherapies. Second Edition. London: Sage

Cortright, B. (1997). Psychotherapy and Spirit. Theory and practice in transpersonal psychotherapy. New York: SUNY

van Deurzen, E. (2012). Existential Counselling & Psychotherapy in Practice Third Edition. London: Sage

Ferrucci, P. (2000). Bli den du är - Om psykosyntes - en metod för själslig utveckling. Stockholm: Liber

Firman, J., Gila, A. (1997). The Primal Wound: A Transpersonal View of Trauma, Addiction, and Growth. New York: Suny Press

Firman, J. Gila, A. (2002). Psychosynthesis: A Psychology of the Spirit. New York: Suny Press

Firman, J., Gila, A. (2007). Assagioli´s Seven Core Concepts for Psychosyntheiss Training. Psychosynthesis Palo Alto

Firman, J, Gila, A. (2012). A Psychotherapy of Love: Psychosynthesis in Practice. New York: Suny Press

Heidegger. M. (1927/2013). Vara och Tid. Göteborg: Daidalos

Sartre, J.P. (1943/1993). Being and Nothingness. Washington: Washington Square Press

Sartre, J.P. (1946/2002). Existentialismen är en humanism. Stockholm: Bonniers förlag

Schaub, R., Schaub, B. (2013). Transpersonal Development: Cultivating the Human Resources of Peace, Wisdom, Purpose and Oneness. New York: Florence Press

Parfitt, W. (2006). Psychosynthesis: The Elements and Beyond. PS Avalon

Rowan, J. (2014). Existential Analysis and Humanistic Psychotherapy, i Schneider et al. (2014) The Handbook of Humanistic Psychology: Theory, Research and Practice. New York: Sage

Sorensen, K. (2016). The Soul of Psychosynthesis: The Seven Core Concepts. Kentaur Forlag

Spinelli, E. (2015). Practising existential psychotherapy. The relational world. Second Edition London: Sage.

Whitmore, D. (2014). Psychosynthesis Counseling in Action 4e. London: Sage

Williams, M., Teasdale, J., Segal, Z., Kabat-Zinn, J. (2007). The mindful way through depression: Freeing yourself from chronic unhappiness. New York: Guilford Press

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Följ mig