May 18, 2018

March 20, 2018

Please reload

Senaste inlägg

Existentiellt mod - att välja framtiden.

January 20, 2018

1/1
Please reload

Utvalda inlägg

Att bli skygg inför det vi behöver

April 8, 2018

Sedan ungefär en och en halv vecka dras jag med en envis och ihållande förkylning. Som en konsekvens av min förkylning tvingas jag göra ett uppehåll med träningen. Det är inget märkligt, men det som däremot är besynnerligt är den psykologiska effekten av min förkylning och mitt träningsuppehåll. Jag tycker om att träna och har gått till gymmet minst tre gånger i veckan det senaste året, bortsett från något enstaka tillfälle. Så både min kropp och mitt psyke är inställt på att träna regelbundet. Jag vet att jag tycker om att träna. Men ändå, när jag nu hållit upp i snart två veckor så är det som om min kropp blir skygg, ja, nästan rädd, för att gå tillbaka. Det känns plötsligt främmande att ta i hårt, lyfta tungt och svettas! Så mycket mer naturligt att ligga i soffan och äta överblivna skumägg från i påskas. Vad är det som händer? Varför känns det så onaturligt att träna när jag inte gjort det på ett par veckor, trots en lång regelbundenhet? 

 

Kanske är jag av naturen en lat person, som föredrar horisontalläge tillsammans en bra tv-serie framför skivstänger och dålig musik på ett gym. Men även om jag är lat så tror jag att det finns något allmänmänskligt i upplevelsen av att bli skygg inför det vi faktiskt behöver. Många jag möter i mitt arbete som psykoterapeut tycks lida av varianter av samma fenomen. Vi vet vad vi behöver, men det känns främmande eller kanske till och med skrämmande att göra det. 

 

På samma sätt som kroppen kan bli skygg för fysisk träning, faktiskt rädd för det som den behöver allra mest, så kan även ”själen” bli skygg för det den behöver mest: till exempel motstånd, tystnad och djupt tänkande. Själen behöver, precis som våra muskler, rätt sorts motstånd för att hållas stark och vital. Vi behöver till exempel utmaningar som kräver att vi är uthålliga, använder vår vilja och strävan för att nå ett resultat. För det är också vanligen så att det verkligt meningsfulla kräver hårt arbete för att nås, så vi uppnår i en långsiktig strävan efter ett resultat både en själslig vitalitet och ett meningsfullt livsinnehåll. En annan aspekt av inre vitalitet uppnås genom det många av oss instinktivt flyr, nämligen tystnaden. ”Allt elände bland människor beror på att de inte kan sitta i lugn och ro ensamma i ett rum.”, sa Pascal och citatet känns mer aktuellt idag än någonsin förr. 

 

Vad gör du om du blir ensam i ett tyst rum? Jag är inte bättre själv, utan inom kort åker mobiltelefonen fram och erbjuder distraktion. Men utan tystnad, utan både yttre och inre stillhet, så stärks inte själens kontemplativa sida. Det låter präktigt och förnumstigt, jag vet, men det finns en anledning till att världens samtliga visdomstraditioner, filosofi, modern neuropsykologi alla rekommenderar att vi tränar oss i inre stillhet. Det är helt enkelt nyttigt för oss på mängder av vis.

 

Det finns inre tillstånd som låter främmande, meningslösa eller till och med direkt onyttiga om vi inte har upplevt dem själva. Att lyfta 130 kg i marklyft låter inte stärkande för den som inte upplevt hur en vältränad kropp mår bra av rätt sorts motstånd. Djupt tänkande, som går långsamt och systematiskt fram, som kräver att samma, ibland precisa, tankar tänks och prövas flera gånger låter både trist och monotont. Men hur förklarar man ”andra andningen” på ett sätt så att långdistanslöpningens verkliga upplevelse framgår? Det är oerhört svårt (och jag är själv ingen långdistanslöpare och upplever idén om att springa längre än några kilometer som nästintill skrämmande) precis som det djupa tänkandets nytta och mening är svårt att förklara för den som inte upplevt det – men det är nyttigt för själen. 

 

Inget av detta är nytt för någon av oss. Vi vet alla att vissa saker är nyttiga och stärkande medan andra är onyttiga och förslappande. Men på samma sätt som vi har ökad tillgång till fler varianter av skräpmat idag jämför med förr så har vi större tillgång till fler varianter av intellektuell/själslig skräpmat än någonsin förr. Att stimulera oss intellektuellt var under långa perioder enbart möjligt genom att delta i samtal med andra, lyssna på historier och berätta om legender och livsupplevelser. Sedan kom tillgången till böcker och läsandet blev en möjlighet. Så småningom också radio, sedan tv, för att nu ha tillgång till internet genom våra telefoner.

 

Tydligt i denna utveckling är att det krävs allt kortare uppmärksamhet för att fånga oss, det är ett allt starkare fokus på nöjen och underhållning och vi överöses alltmer av kommersiella budskap som samtliga anspelar på vår otillräcklighet, våra brister och vår otillfredsställelse. Samtidigt uppmanas vi att ge efter för vår behovs- och driftstillfredsställelse (du har rätt att känna dig snygg, attraktiv, framgångsrik, att njuta och skratta allt du behöver är att köpa vår senaste produkt). Vi söker tillfredsställelse alltmer i materiella ting, i nöjen och distraktioner och våra uppmärksamhetsspann blir allt snävare. Vi blir allt skyggare inför det vår själ behöver och som både stärker och skänker en djupare mening och möjlighet till tillfredsställelse. Vi blir rädda för att läsa krävande böcker, lyssna till det som utmanar våra egna åsikter, stanna vid det som kräver att vår empati växer och att sträva efter mål som prövar vår vilja. Vi krymper oss själva och livet. Men om vi vet om detta så kan vi göra det som tar emot, på samma sätt som jag nu måste gå tillbaka till gymmet trots att det är så lockande att skjuta på det bara några dagar till … 

 

/Philip Bäckmo

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Följ mig
Sök efter taggar