May 18, 2018

March 20, 2018

Please reload

Senaste inlägg

Existentiellt mod - att välja framtiden.

January 20, 2018

1/1
Please reload

Utvalda inlägg

Antingen/eller och relationellt synsätt

February 3, 2018

Det händer att jag ”förlorar” ett par i terapi, det vill säga att de väljer att inte återkomma på grund av missnöje med mina försök att vara behjälplig. Vanligen är det något jag anar komma efter att den ena parten i relationen upplevt sig tillrättavisad, avvisad eller på något sett felförklarad i sitt perspektiv. Det händer, som tur är, inte ofta utan de få gånger när jag träffar ett par och den ena parten har ett tydligt antingen/eller-perspektiv. 

 

 

Antingen/eller-perspektivet innebär: a) en av oss har rätt och en har fel (och det är inte jag), b) en av oss bär skulden för de problem vi har (och det är inte jag) och c) den andre är antingen knäpp eller elak. Förutom situationer där fysiskt våld eller andra former av destruktiva övergrepp förekommer så är antingen/eller ett perspektiv som sällan leder framåt. Istället leder det nedåt i allt djupare polarisering och bittrare konflikter. Jag känner mig alltmer rättfärdigad i mina beskyllningar av dig, eftersom du har fel, och i mina krav på att du ska ändra dig, eftersom du bär skulden, och inte minst i mina personangrepp, eftersom du är elak! 

 

När jag möter ett par där den ena parten ger uttryck för detta synsätt, kanske genom att säga ”förstår du vad jag har att göra med?” och med uppfordrande blick förvänta sig ett otvetydigt medhåll och bekräftelse av den uppenbara sanningen att den andre bär skulden, så försöker jag bekräfta känslan av att frustration, men inte tankesättet. Kanske svara jag ”jag förstår att du är frustrerad och vill att din partner ska ändra sig”, vilket vanligen uppfattas som en bekräftelse på att personen har rätt, och här kommer den svåra balansgången mellan att inte utmana för mycket och samtidigt locka till ett nytt perspektiv. Om det jag säger uppfattas som för avvisande, tillrättavisande eller som om jag väljer att ta parti för den andre i relationen, då är risken stor att jag aldrig mer träffar detta par. 

 

Vad jag vill säga är att hur tunt vi än skivar så finns det alltid två sidor. Vad jag vill säga är att ditt perspektiv kommer bara leda till mer av samma sak, mer frustration, förbittring och låsta konflikter. Vad jag vill säga är att det finns ett alternativ som varje gång vi är uppriktiga med att pröva det leder situationen framåt, varför inte pröva det? Men dessa saker säger jag vanligen inte, för den som är fast i ett antingen/eller-tänkande behöver vanligen varsamt och tålmodigt utmanas att släppa greppet om sina grundantaganden om hur relationer fungerar. Det finns ofta goda skäl till att personen har valt just dessa förhållningssätt och perspektiv. Skäl som handlar om att upprätthålla en känsla av värde. Det är genom att ha rätt som jag behåller min självaktning. Det är genom att inte ge efter som jag behåller min integritet. Det är genom att vara skuldfri som jag behåller min självkänsla. Att upptäcka fel och brister i mitt resonemang, bära skuld för det jag ansvar och att vara mottaglig för min partners åsikter och ändra mig - allt det är förenat med skam och/eller föreställning att det innebär nederlag och att jag aldrig får det jag längtar efter. Det gäller därför att med varsam och i bästa fall, kärleksfull, hand putta på låsta positioner och rigida synsätt. 

 

Som kontrast till ett antingen/eller-tänkande står ett relationellt perspektiv, där utgångspunkterna är att a) vi båda ser och uppfattar saker som den andre missar att se och uppfatta, b) båda våra perspektiv är (i alla fall delvis) förnuftiga och rimliga och c) vi bidrar båda två till våra svårigheter. Grundantagandena är att ingen är perfekt, allra minst jag själv, och det är okej! Jag har inte hela sanningen, min partner (oftast i alla fall) är en förnuftig och vettig person, även om det inte alltid verkar så. Bakom det jag uppfattar som småaktighet, grälsjuka, gnäll eller tjat finns ett försök till att göra livet bättre. Förvisso ett dåligt försök, men grundat i att minska smärta, lidande och låsningar. Vi bidrar båda till problematiken vi upplever, och har därför båda makt att göra situationen lite bättre. 

 

Ett relationellt synsätt kräver att jag prövar mina svart-vita perspektiv och ifrågasätter mina övertygelser, vilket i sin tur förutsätter en tillräckligt god självkänsla för att se mina egna brister. Alla som ärligt och uppriktigt ställer sig frågan ”vad har jag gjort i den här situation och i veckorna innan den som kan ha bidragit negativt?” vet att svaret aldrig är ingenting. Orkar jag se mig själv i min ynklighet, bristfällighet, småaktighet och allt annat jag inte vill veta om mig själv, så öppnar jag samtidigt dörren till att ta min del av ansvaret och minska problemen, smärtan och låsningarna jag upplever. Men detta är så fruktansvärt svårt och smärtsamt, så valet att göra den andre till skurken i dramat är begripligt. Det är mänskligt att inte orka se hela sig själv i ett skoningslöst dagsljus. Men om vi inte åtminstone försöker att se mer, påminner oss om att vår fåfänga känsla av att ”ha rätt” och utmanar vår ovilja att faktiskt låta oss påverkas av vår partners perspektiv så förblir allt som oftast världen oförändrad. Vårt lidande består. Kanske lockar tanken om ett annat liv, en annan partner som äntligen ger mig den respekt, förståelse och kärlek jag förtjänar. Men för den som tar med sig ett antingen/eller tänkande in i en ny relation kommer verkligheten snart vara kusligt bekant, bara med en ny skurk att bekämpa. 

 

Ödmjukhet, självkännedom, ärlighet, mod, självrannsakan, flexibilitet, uthållighet, uppriktighet och inte minst en stor dos självdistans och humor hjälper oss skapa och upprätthålla relationer präglade av kärlek, mening, passion och djup vänskap. Utan tvekan är det svårt att älska. ”Att älska en annan människa: det är kanske den svåraste uppgiften vi fått, det sista provet, den yttersta prövningen, arbetet som allt annat arbete bara är en förberedelse för”, som Rainer Maria Rilke skrev. Få projekt i livet är lika krävande, men få är också lika belönande. Ta därför utmaningen att se dig själv, utveckla din förmåga till självrannsakan, tänk relationellt, gör vad du behöver för att stärka din självkänsla om det behövs, men fastna inte i en värld där du behöver vara felfri för priset är fortsatt lidande. 

 

/Philip Bäckmo

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Följ mig
Sök efter taggar