May 18, 2018

March 20, 2018

Please reload

Senaste inlägg

Existentiellt mod - att välja framtiden.

January 20, 2018

1/1
Please reload

Utvalda inlägg

Zorbaprincipen - att känna dina känslor fullt ut!

December 29, 2017

En sen höstkväll i början av förra seklet promenerade Rainer Maria Rilke på en av Paris ruffigare bakgator. Genom ett smutsigt barfönster kunde han se hur de drack och pratade därinne. Det var framför allt deras ansikten han dröjde kvar vid. Rilke skriver ”de säger jag och jag, men kunde lika väl mena vem som helst”. De långa dagarna med hårt arbete hade krävt sitt pris och synen av de tomma ögonen drabbade Rilke hårt. Hundra år senare på en gata i en närförort söder om Stockholm, på väg hem från arbetet, hade jag en liknande upplevelse.

 

Genom fönstren på de lådliknande arbetarbostäderna från 1950-talet kunde jag se in i människors vardag. Jag kunde se dem, trötta efter jobbet, badandes i ett blått ljus från platta skärmar. Det såg sorgligt och kusligt ut. Jag tänkte på Rilkes ”Människor om natten”, som dikten heter, och hur han beskrev det känslolösa livet. Ett liv utan vitalitet och mening. Kanske överdrev jag vad jag såg, men det rörde vid något i mig. Det väckte frågor om hur jag levde, hur jag arbetade och vad jag menade när jag sa ”jag”.

 

De frågor jag ställde mig på promenaderna hem från arbetet handlade i stor utsträckning om min relation till mina känslor. Risken med det känslolösa livet är det lätt blir det livlösa livet. Diana Fosha, forskare och förgrundsfigur inom affektiv psykoterapi, skriver att: ”subjektivt så är upplevelsen av känslor det som gör att vi känner oss levande, äkta och autentiska, vad som tillåter oss att vara spontana och vad som ger mening åt våra liv.”

 

Vi behöver fullgod kontakt med våra känslor för att vara levande, spontana och uppleva mening, men för många människor, liksom det var för mig, så är kontakten med våra känslor starkt filtrerad. De av oss som för tidigt i livet möter en för stor mängd smärta utvecklar ett ”skyddande lager” runt hjärtat. En slags buffertzon mellan självet och känslorna, eftersom man måste vara beredd på att det kan göra ont att känna. Bränt barn skyr elden, bara det att elden är våra egna känslor. Men priset för detta skydd är mindre liv.

 

Zorbas väg

 

För att påminna mig om betydelsen av att leva nära mina känslor har jag på väggen i min mottagning en liten svartvit bild av Zorba. Huvudpersonen i berättelsen om Zorba är Basil, en författare som reser till Kreta för att återuppväcka en gruva han ärvt av sin far. I hamnen, väntandes på båten, stöter han av en slump på Alexis Zorba, en medelålders man som saknar arbete, bostad och plan för framtiden. Mötet blir livsavgörande för Basil.

 

Zorba är fylld av intensiva känslor medan Basil lever i kroniskt tillstånd av distans till sig själv. Zorba låter inte den strategiska delen av medvetandet, den delen som analyserar och söker orsaker till det vi gör, styra livet. Han agerar irrationellt, känslostyrt och till och med galet. När alla försök att restaurera den gamla gruvan gått om intet, när konstruktionen för att frakta ut sten ut ur gruvan, fullständigt rasat ihop och alla drömmar krossats väljer Basil något oväntat. Tillsammans med Zorba, på en strand i den grekiska övärlden, väljer han att … dansa.

 

Det är Zorbas intensitet och vitalitet som lockar Basil och får honom att öppna sig alltmer för livet. För mig har Zorba kommit att bli en viktig symbol, dels på grund av min historia med rädsla för mina egna känslor men framförallt för att han påminner om mitt livs Zorba.

 

Mitt livs Zorba

 

Mitt livs Zorba var min första terapeut (det har blivit några fler sedan dess). Han var klädd i tweedkavaj, manchesterbyxor och intensiv blick. En dag när vi sågs för vår veckovisa session undrade jag om han var förkyld eftersom han lät hes. ”Nejdå”, försäkrade han mig, ”jag skrek så mycket igår när jag dansade”. Jag försökte få in bilden av denna 60-åriga gentleman (han kom från England) dansandes och skrikandes så mycket så att han dagen efter var hes.

 

Det finns saker jag kan fundera över om den terapi jag genomgick, särskilt med många års perspektiv och en lång utbildning till legitimerad psykoterapeut i bagaget, men jag bär minnena av den med värme. Framförallt minns jag mötet med en människa som verkligen var levande. Han var full av känslor. Han hjälpte mig att komma nära och våga uttrycka mina egna känslor. Han hjälpte mig att öppna mitt hjärta. Inte helt olikt Zorba utmanade och testade han mig, ofta förvirrade och förargade han mig. Men för varje steg vi tog tillsammans öppnades mitt hjärta ytterligare en bit. Även om en del av stegen var okonventionella och mitt motstånd ofta starkt, så hjälpte han mig att alltmer våga känna mina känslor.

 

Känslor är liv

 

Från början var kontakten med mina känslor skrämmande och jag förstod inte vad jag förstår idag. För mig var känslor något oberäkneligt och farligt och inte alls vitalitet, liv och menng. Jag kunde inte se kopplingen mellan att känna mina känslor och leva väl, eftersom jag upplevt känslor som ohanterliga, farliga och ofta destruktiva.

 

Det finns två sätt för känslor att bli destruktiva, antingen genom att de blir okontrollerbara och kaosartade eller att de blir hämmade och rigida. Jag tolkade stark kontakt med mina känslor som kaos. Idag vet jag att starka känslor inte är farliga, jag kan hantera dem och genom dem upplever jag livets kraft och vitalitet.

 

Genom terapi fick jag chansen att förstå och använda mina känslor för att leva bättre. Jag pratar inte om att uttrycka mina känslor ohämmat, vilket i sig sällan medför någon större utveckling. Istället handlar det om att våga känna och uppleva verklig kontakt med mig själv, min egen essens. När vi lever hämmat behöver vi påminnas om Zorba, men det innebär inte ett okontrollerat och kaotiskt utlevande av känslor. Att leva lidelsefullt kräver att vi förblir vid rodret i våra liv och att våra känslor inte översvämmar och dränker oss.

 

Den fullständiga katastrofen

 

Paradoxen att släppa taget och samtidigt förbli vid rodret fångas i titeln på Jon Kabat-Zinns bok ”Full Catastrophe Living”, vilken la grunden för den mindfulnessrevolution som skulle följa. Titeln är inspirerad av Zorba som svarar på frågan om han varit gift: ”Wife, children, house, everything … the full catastrophe!”.

 

Titeln på boken var inte menad att vara pessimistisk eller att det är en katastrof att gifta sig och skaffa barn. Istället skriver Kabat-Zinn att ”Zorbas respons förkroppsligar en uppskattning av livets rikedom och ofrånkomliga dilemman, sorger, tragedier och ironier.” Zorbas väg är att dansa sig fram, att fira livet, att skratta åt det och sig själv, även när han möter motgångar och nederlag. Zorba lever livet, men låter sig aldrig besegras av det, eller sina egna tillkortakommanden.

 

Zorba kan vara en inspiration för oss att leva fullt ut, att våga känna mer och när livets motgångar, kriser och alla små saker som går fel påminna oss om att ingenting är beständigt. Kanske finns det ett utrymme för oss att växa i styrka och visdom genom att lyssna till och uppleva våra känslor.

 

/Philip Bäckmo

 

Källor:

Fosha, D. (2000). The Transforming Power Of Affect: A Model For Accelerated Change. Basic Books

Kabat-Zinn, J. (2013).  Full Catastrophe Living (Revised Edition): Using the Wisdom of Your Body and Mind to Face Stress, Pain, and Illness. Bantam Books

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Följ mig
Sök efter taggar